nvnollsjue

Jane Austin är knappast den första och med största sannolikhet inte heller den sista som kommer att skriva en bok om kärlek. Ämnet är odödligt, och det som beskriver en klassiker är väl just att ämnet för handlingen inte förändras i värde med tiden utan består. Det som gjort Stolthet och Fördom till en speciell roman inom kärleksgenren beror nog på att den handlar om två människors ovilja att förälska sig i varandra, oftast är det mer Romeo och Julia-dramatiskt med två personer som är förälskade i varandra men på grund av olika anledningar inte har rätt att vara det. Kärlek är också en känsla som inte bara tillskrivs vissa personer, utan något alla drabbas av på ett eller annat vis av den. Detta ger en känsla av närhet i boken, då man kan känna igen sig i bokens karaktärer och förstå hur de tänker och känner. Även det känns som en viktig faktor för att en bok ska kunna bli en klassiker. Ironin i boken är en faktor som antagligen inte spelat någon betydande roll för att göra den till en klassiker, men jag kan inte låta bli att tycka att det är ett kul drag att driva så mycket med ett så pass (för sin tid) allvarligt ämne.

Vändpunkten för bokens handling tycker jag kommer ganska tidigt; redan efter halva boken får man förklaringar till det som varit huvudkonflikten. Men detta medför också att det är en lång upplösning då halva boken återstår. Risken jag skulle kunna tänka mig med att bygga upp en bok på det här sättet är att upplösningen blir för lång och att man som läsare tappar lusten att läsa vidare. Men så var inte fallet för den här romanen som håller hela vägen ut. Det som peripetin går ut på är att man får förklaringar till oilka missförstånd som man egentligen inte visste hade ägt rum. Så därför tycker jag egentligen inte att man kan säga att man får svar på varför Mr Darcy uppträtt som han gjort då man innan bokens vändpunkt fortfarande är övertygad om hans ständiga ondhet, men i och med det brev han skriver till Elisabeth med förklaringar till sitt handlande kastas hela handlingen om; ond blir god och god blir ond. Detta är väl egentligen ett ganska klassiskt sätt att öka spänningen på, men det fungerar fortfarande på mig. Så jag tycker det är jättebra gjort, för man "ser igenom" de sanningar som varit faktum tidigare och ser att de inte är så vattentäta som de först verkade. På så vis löses bokens konflikt och det hela slutar på ett ytterst tillfredsställande sätt för majoriteten av bokens karaktärer.

I och med att handlingen i Stolthet och fördom inte är särskilt spännande har den uppnått sin klassikerstatus på det mer historiska planet. Med sina utförliga miljöbeskrivningar skildrar Jane Austen ett samhälle som vi, utan hennes böcker, inte skulle ha en lika bra bild av. Hon ger oss en väldigt klar och tydlig inblick i hur livet för den övre medelklassen var på den tiden och hon gör det dessutom i form av en berättelse.

För mig är en klassiker en bok som är odödlig, en bok som vem som helst, oavsett vilket århundrade man lever i, ska kunna läsa. Stolthet och fördom är en sådan bok och det är inte bara p.g.a. att den ger oss en historielektion, den tar också upp kärleksproblem, något som lever kvar än idag. Oavsett om året är 1800, 2000 eller 2200 så kommer kärlek alltid att bestå och i alla dess former fascinera oss.

I början upplevde jag som sagt boken som väldigt tråkig och seg men ju längre jag läste desto mer betagen blev jag av den. Inte för att den var särskilt spännande utan just för att den var härlig, för att jag kunde relatera till vissa saker som Elizabeth Bennet kände. Det är helt enkelt inte konstigt att flera av Jane Austens böcker blivit klassiker även att de inte innehåller äventyr, de tar ju upp det mest väsentliga för vår existens, kärlek.

Genom hela boken finns det flertalet konflikter, både externa och interna. Den konflikten som indirekt genomsyrar hela handlingen är hur viktigt det är för en ung dam att gifta sig väl med någon som kan försörja henne. Man påminns ständigt av hur utelämnad och hjälplös en ogift kvinna är, och vilken olycka det är för resten av hennes familj. Enligt min uppfattning är detta något som var en mycket viktig fråga under den här tidsperioden, och man märker att författarinnan Jane Austin antagligen använder sig mycket av egna erfarenheter. Den huvudkonflikt boken har är den mellan Elisabeth och Mr Darcy. Även här har giftermål en del i konflikten, men det är ändå Elisabeths motvilja mot Mr Darcy som spelar huvudrollen. Redan efter deras första möte på balen på Netherfield har Elisabeth fått uppfattningen om att Mr Darcy är en stolt, högst otrevlig människa hon inte vill ha något att göra med, och hennes fördomar späs ständigt på. Visserligen var Mr Darcys tankar om Elisabeth inte heller särskilt höga efter första mötet, men till skillnad från henne ändrar han snart uppfattning och börjar förälska sig i henne. Elisabeth däremot står fast vid sin åsikt, tills hon efterhand får veta saker om Mr Darcy som får henne att tveka i sitt omdöme om honom. Hon får mer och mer upp ögonen för hurdan Mr Darcy egentligen är, och förklaringar till hans tidigare beteende. Här uppkommer en intern konflikt för henne; ska hon erkänna sina missberäkningar angående Mr Darcy eller ska hon fortsätta tycka illa om honom? Och även om hon vill fortsätta som innan, är det möjligt efter de nya omständigheter som blivit? Att ge handlingen en så pass komplex natur  tycker jag är ett mycket bra sätt att ge handlingen intresse och engagemang för vad som kommer hända längre fram. Man vill veta vad som kommer att hända, vad som blir den slutgiltiga relationen mellan Elisabet och Mr Darcy.   

Stolthet och Fördom utspelar sig som de flesta vet i ett grevskap i England i början av 1800-talet, men några särskilda beskrivningar som får en att förstå detta går inte direkt att hitta i boken. Det man får gå på är namn på platser, hur personer tituleras och vad folk sysselsätter sig med så som brevskrivning, middagsbjudningar och baler vilket kanske inte är vad de flesta i vår tid sysslar med. Vad det gäller miljöbeskrivningar så finns det inte så mycket av detta heller. Visst, man får veta hur storslagna herrgårdar, gods och trakter är, men författaren har inte lagt ner någon tid på att ge utförliga förklaringar om hur omgivningarna ser ut genom boken (förutom att den utspelar sig i något av en överklassmiljö). Inte för att det känns som att man saknar det, för på något sätt får man ändå upp en bild av hur det ser ut runt omkring i alla fall. Det är kanske inte heller omgivningarna och miljön i sig som är det centrala i bokens handling. Austin lägger ner mycket energi på att beskriva personerna i boken; till viss del deras utseende, men framförallt deras beteende och handlingar. Konversationer och tankar har en stor del i boken, och konversationerna är i princip alltid färgade av en nästan överdriven användning av adjektiv och något komplicerad meningsuppbyggnad. Men jag tycker att det är en skicklighet att kunna föra en roman framåt på det viset utan att göra den ointressant och trist, och det är nog svårt att läsa den här boken utan att ta till sig flertalet nya ord.   

Jag har valt att endast beskriva en person som överskriften antyder, nämligen huvudpersonen Elisabeth Bennet.

Elisabeth Bennet är den näst äldsta av fem döttrar i en förhållandevis välbärgad familj. Elisabeth har många egenskaper som trots bokens tema om den underlägsna kvinnan gör henne ytterst självständig och intressant. Detta beror antagligen framförallt på hennes intelligens som gör henne överlägsen många andra i samma ställning, samt hennes envishet och frispråkighet. Hon fogar sig sällan efter något någon annan vill att hon ska göra, om personen i fråga inte har bra skäl för det och säger nästan alltid vad hon tycker och tänker. Men allt detta betyder inte att hon på något sätt är elak, odräglig eller ofta försätter sig i pinsamma situationer; tvärtom är hon väldigt väluppfostrad och trevlig. Men hennes intelligens hindrar henne oftast från att göra okloka beslut, utom särskilt i ett fall. Det är i hennes bedömning av hurdana människorna i hennes omgivning är, då hon för det mesta låter sina fördomar bestämma hennes åsikt. När hon sedan väl bestämt sig för vad hon tror, bemöter hon personen på det sätt hon tycker att denne förtjänar utan att ge personen i fråga allt för många chanser att förändra sitt anseende hos henne. Detta är väl det som är Elisabeths största svaghet enligt boken. Mitt intryck av henne är en ytterst fängslande person, då hon med sina starka åsikter och livlighet påverkar ens egna intrycka av bokens förlopp och gör att man känner sig delaktig i handlingen. Ironin som ofta följer i hennes handlingar och uttalanden gör boken lättsam vilket jag också gillar. Trots många andra intressanta bikaraktärer är hon, antagligen på grund av sin ställning som huvudperson, den jag fattar mest tycke för.

"Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru. Hur föga kända en sådan mans känslor eller avsikter än må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, är de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning att han anses som en rättmäktig egendom åt en eller annan av deras döttrar ". Så inleder Jane Austin sin roman Stolthet och Fördom (1813) och man fångas genast av den ironiska undertonen, som man snart märker kommer fortsätta genom hela boken. Frågor väcks i läsarens huvud angående inledningen; man förstår att det har kommit en ung förmögen man till en ort med många unga flickor i giftasålder. Alla föräldrar är naturligtvis ute efter att få någon av sina egna döttrar bortgifta, och man blir således nyfiken på vem mannen i fråga är och vilken flicka som ska falla på hans lott. Att det kommer inträffa ett antal missöden på vägen är något man väntar sig. Detta gjorde i alla fall mig nyfiken på fortsättningen, och titeln i sig är även den fängslande. Både stolthet och fördom är negativa egenskaper men som samtidigt väcker intresse då de flesta av oss lider av det ena eller andra, kanske båda två. De är också ofta sammankopplade med skvaller och rykten vilket ofta vinner framgång i berättarbranschen. Således tycker jag att titeln och bokens början är bra, man fångas av handlingen och sättet det berättas på är ledigt och enkelt med mycket ironi.  

I och med att handlingen i Stolthet och fördom inte är särskilt spännande har den uppnått sin klassikerstatus på det mer historiska planet. Med sina utförliga miljöbeskrivningar skildrar Jane Austen ett samhälle som vi, utan hennes böcker, inte skulle ha en lika bra bild av. Hon ger oss en väldigt klar och tydlig inblick i hur livet för den övre medelklassen var på den tiden och hon gör det dessutom i form av en berättelse.

För mig är en klassiker en bok som är odödlig, en bok som vem som helst, oavsett vilket århundrade man lever i, ska kunna läsa. Stolthet och fördom är en sådan bok och det är inte bara p.g.a. att den ger oss en historielektion, den tar också upp kärleksproblem, något som lever kvar än idag. Oavsett om året är 1800, 2000 eller 2200 så kommer kärlek alltid att bestå och i alla dess former fascinera oss.

I början upplevde jag som sagt boken som väldigt tråkig och seg men ju längre jag läste desto mer betagen blev jag av den. Inte för att den var särskilt spännande utan just för att den var härlig, för att jag kunde relatera till vissa saker som Elizabeth Bennet kände. Det är helt enkelt inte konstigt att flera av Jane Austens böcker blivit klassiker även att de inte innehåller äventyr, de tar ju upp det mest väsentliga för vår existens, kärlek.

Den här boken har ingen rafflande handling med äventyr och gåtor utan istället handlar den om kärlek, svek och klasskillnader. I och med det är inte peripetin och upplösningen lika tydlig som den är i vissa andra böcker, men den finns fortfarande där.

Genom större delen av boken delade Elizabeth det förakt som fanns mot Mr Darcy. Precis som alla andra upplevde hon honom som stolt, stöddig och dryg. Vändpunkten, då hon börjar tvivla på om alla fördomar och åsikter om honom är befogade kommer efter att han för första gången förklarat henne sin kärlek. Efter att hon nobbat honom förklarar han nämligen i ett brev varför han bad Mr Bingley lämna Netherfield och på vilket sätt Mr Wickham "grävde sin egen grav". Efter att ha läst brevet börjar Elizabeth tvivla och sakta men säkert bygga upp en annan bild av honom.

Sedan går det en ganska lång tid och Mr Darcy ställer allt till rätta mellan Jane och Mr Bingley samtidigt som han räddar familjen Bennet från en skandal då en av döttrarna rymt med Mr Wickham. Han löser det hela ekonomiskt och ser till att giftermålet blir av. När han nästa gång friar till Elizabeth är det som ni förstår mycket som har förändrats och hon förstår att han inte är den man hon trodde att han var. Så det blev ett lyckligt slut till slut, Jane fick sin Mr Bingley och Elizabeth fick sin Mr Darcy.

Genom familjen Bennet så skildrar boken dåtidens samhälle och betydelsen av giftermål. Mrs Bennets största mål i livet är att få alla sina fem döttrar bortgifta med relativt förmögna män och hysterin börjar när Mr Bingley kommer till staden. Hon ser då sin chans att få sin äldsta dotter Jane bortgift med honom och då han finner henne förtjusande inleds snart en bekantskap. Dock blir det hela inte en dans på rosor då hans vän Mr Darcy föraktar hela familjen Bennet, med undantag för Elizabeth som han är hemligt förälskad i. Hans inblandning försvårar allt och det hela blir långdragen historia.

Det går att finna många mindre konflikter i boken och en av betydelse är t.ex. den mellan Mr Darcy och Mr Wickham, som sedan flera år tillbaka har en väldigt frostig relation. Denna konflikt leder i sin tur till att bokens huvudperson Elizabeth får genomlida ett inre kaos, då de båda ger henne sin syn på konflikten. Hon föraktar därmed än den ene, än den andre för att ett tag inte veta vad hon ska tro på. Ska hon tro på Mr Wickham som är omtyckt av allt och alla eller är det Mr Darcy, allmänt ogillad som talar sanning?

Även i miljöbeskrivningarna så tycker jag att Jane Austen har gjort ett utmärkt jobb. I boken beskrivs såväl stora gods och naturområden som personers utseende och känslor på ett väldigt utförligt vis. Jag anser att detta är en förutsättning för att en bok ska vara bra. Jag vill kunna leva mig in i boken på riktigt och för att det ska vara möjligt att se allt framför sig så är det viktigt att både miljö- och personlighetsbeskrivningarna är detaljerade.

När jag läste boken kunde jag verkligen se en film spelas upp i mitt huvud och därmed anser jag att Jane Austen har lyckats med sina miljöbeskrivningar. Å andra sidan så finns det plats för dessa då boken inte har någon rafflande handling. Så även om jag tycker att hon beskriver allt på ett mästerligt sätt så tycker jag att lite mer fokus kunde lagts på handlingen istället. Det blir lite långtråkigt på vissa sidor när hela stycken går åt till att beskriva något.

Även i miljöbeskrivningarna så tycker jag att Jane Austen har gjort ett utmärkt jobb. I boken beskrivs såväl stora gods och naturområden som personers utseende och känslor på ett väldigt utförligt vis. Jag anser att detta är en förutsättning för att en bok ska vara bra. Jag vill kunna leva mig in i boken på riktigt och för att det ska vara möjligt att se allt framför sig så är det viktigt att både miljö- och personlighetsbeskrivningarna är detaljerade.

När jag läste boken kunde jag verkligen se en film spelas upp i mitt huvud och därmed anser jag att Jane Austen har lyckats med sina miljöbeskrivningar. Å andra sidan så finns det plats för dessa då boken inte har någon rafflande handling. Så även om jag tycker att hon beskriver allt på ett mästerligt sätt så tycker jag att lite mer fokus kunde lagts på handlingen istället. Det blir lite långtråkigt på vissa sidor när hela stycken går åt till att beskriva något.

En sak som jag finner väldigt speciell med den här boken är hur utförligt varje person beskrivs. Vanligtvis när man läser en bok så får man en mycket bra bild av ett fåtal personer medan de andra beskrivs ganska vagt. I den här boken har dock Jane Austen lyckats ge läsaren en bra bild av varje karaktär, huvudperson som biperson. I och med det skulle jag kunna ge er en ganska detaljerad personlighetsbeskrivning av vilken som helst av bokens karaktärer, men för att begränsa mig får jag nöja mig med två.

Bokens huvudperson, Elizabeth Bennet är en väldigt målmedveten, ung kvinna som går sin egen väg. Medan de flesta tjejer i hennes ålder skulle ge allt för att få bli bortgift med vilken förmögen man som helst så följer hon sitt hjärta, och till sin moders stora fasa så nobbar hon till och med ett frieri innan hon till slut finner sin äkta hälft.  Dessutom är Elizabeth en väldigt snäll och omtänksam flicka som säger vad hon tycker. Detta samtidigt som hon inte bryr sig särskilt mycket om vad folk i hennes omgivning tycker om henne.

Mr Darcy är den personen som enligt mig genomgår den största förändringen i boken. Han är en väldigt förmögen man och när han först kom in i bilden så var det ingen tvekan om att han såg sig själv som bättre än sin omgivning. Han var väldigt högfärdig och dryg, vilket gjorde att han redan från början blev illa omtyckt. Men ju längre boken fortled desto bättre bild fick man dock av Mr Darcy, då han sedan visade tecken på både omtänksamhet och stor generositet genom att hjälpa familjen Bennet ekonomiskt och öppet visa sin kärlek till Elizabeth.

Jag har valt att läsa boken "Stolthet och fördom", som är en av flera kända romaner skrivna av Jane Austen.

Redan efter att bara ha läst några sidor så anser jag att jag både har fått en ganska bra uppfattning om vad boken kommer att handla om och förstått varför den har fått just titeln "Stolthet och fördom". Man förstår direkt att giftermål på den här tiden var väldigt viktigt och att boken förmodligen kommer att skildra döttrarna Bennets väg till det efterlängtade bröllopet.  

Vad gäller titeln så skildrar den något som boken verkar genomsyras av, dvs. förutfattade meningar. Ju längre jag kommer desto mer märker jag hur fort bokens karaktärer dömer varandra.

Dock kan jag inte säga att boken har fångat mitt intresse så här långt. Jag får intrycket av att den är ganska seg och om jag inte var tvungen så skulle jag förmodligen inte vilja fortsätta läsa boken.  Jag får liksom känslan av att det inte kommer att hända särskilt mycket utan att den mest kommer skildra samhället på 1800-talet.

Jag har valt att läsa boken Stolthet och fördom, som är en av flera kända romaner skrivna av Jane Austen.

Redan efter att bara ha läst några sidor så anser jag att jag både har fått en ganska bra uppfattning om vad boken kommer att handla om och förstått varför den har fått just titeln "Stolthet och fördom". Man förstår direkt att giftermål på den här tiden var väldigt viktigt och att boken förmodligen kommer att skildra döttrarna Bennets väg till det efterlängtade bröllopet.  

Vad gäller titeln så skildrar den något som boken verkar genomsyras av, dvs. förutfattade meningar. Ju längre jag kommer desto mer märker jag hur fort bokens karaktärer dömer varandra.

Dock kan jag inte säga att boken har fångat mitt intresse så här långt. Jag får intrycket av att den är ganska seg och om jag inte var tvungen så skulle jag förmodligen inte vilja fortsätta läsa boken.  Jag får liksom känslan av att det inte kommer att hända särskilt mycket utan att den mest kommer skildra samhället på 1800-talet.

Jag tycker helt klart boken är en klassiker på det viset att det är en typisk kärlekshistoria som slutar lyckligt. Kärlek har alltid förekommit i alla åldrar, och människor kommer alltid att bli kära i framtiden också. Alltså kommer det alltid uppstå konflikter i kärlek och man kommer alltid att diskutera ämnet kärlek.

Stolthet och fördom kan man jämföra med boken Twilight på det sättet att huvudkaraktärerna i boken till en början kämpar för att inte falla för varandra, men slutligen så ger de hän för sina känslor. De kämpade för att hålla tillbaka sina känslor för att de var rädda att det skulle leda till konsekvenser om de verkligen föll för personen. I båda böckerna trodde huvudkaraktärerna att de inte skulle passa ihop för att deras levnadssätt var så pass olika.

Jag tycker den första vändpunkten i boken är när Elisatbeth och Mr Darcy inser att de faktiskt gillar varandra och äntligen blir ett par. Den andra vändpunkten är när Mr Bingley och Jane också inser att de hör ihop. Det är dessa händelser som man väntar under hela bokens läsning att de ska ske. Mrs Bennet blir överlycklig när båda hennes döttrar finner män de älskar som också är förmögna.

Jag tycker nästan slutet är lite för uppenbart, att båda två systrarna får den de älskar. Det är lite för lyckligt på det sättet att det blir så som alla karaktärer önskar. Fast i och för sig hade kanske boken inte blivit lika bra om den inte hade slutat som den gjort. Man hade antagligen blivit lite besviken eftersom man på något sätt vill alla karaktärer väl när man läser den.

Varför är då skriet från vildmarken en klassiker? För mig är en klassiker en berättelse som är tidlös, en saga som människor även några hundra år senare kan ta till sig och sätta sig in i. Den ska innehålla konflikter som är aktuella alternativt att de kan tolkas på olika sätt och på så vis hitta en bra plats i dagens samhälle, 1862 liksom 2009.

Det är också viktigt att historien innehåller karaktärer som människor kan relatera till, skapa medkänsla för eller känna hat emot. Temat det goda mot det onda är ett klassikt ämne och är något som finns med i alla böcker, på ett eller annat sätt.

Jag tycker att Skriet från vildmarken är en klassiker för att den tar upp känslor och bekymmer som vi tampas med än idag. Trots att de flesta av bokens karaktärer är hundar kan jag sätta mig in i deras problem och känna igen mig i deras känslor. Efter som miljön är så extrem och huvudpersonerna är hundar är deras problem förstås inte samma som mina men att kämpa för att passa in och en inre kamp om vem man ska vara är faktiskt i allra högsta grad sådant som diskuteras idag.

Jag tycker att boken var väldigt klar och enkel. Den var verkligen inte seg eller tråkig utan det hände hela tiden någonting nytt, vilket jag i allra högsta grad uppskattar!

Jag skulle absolut kunna rekommendera er i klassen är läsa skriet från vildmarken.

Peripetin är väldigt viktig för en bok, det är där som alla bitar faller på plats och allt löser sig.

Vår huvudperson Buck får uppleva en hel del miljöombyten i historien. Först bodde han på den soliga gården i Santa Clara Valley där han var en glad, men något självgod familjehund. Kanske var livet lite väl lugnt för hans äventyrliga sinne och livet ute i vildmarken som först verkade så bedrövligt blev snart en vardag som han lärde sig att leva i. Tillslut säljs draghundarna, som vid det här laget är riktigt slitna i kroppen efter den tuffa tiden ute på vidderna. Hos sina nya ägare tvingas hundarna till hårt arbete och plötsligt ser allt väldigt mörkt ut.

Vändningen och den positiva upplösningen kommer när en lite äldre man vid namn John Thornton räddar Bucks liv när han är på väg att falla genom isen. Nu börjar ett nytt liv för Buck med den generöse och genomgode John.

Mer drama blir det när Buck återvänder till Johns stuga och hittar han, de andra männen och hundarna döda. Buck bestämmer sig för att lämna sitt gamla liv med människor i vardagen bakom sig och går tillbaka till att leva som sina förfäder, ute i vildmarken. Han finner sig tillrätta i en vargflock och boken får ett lyckligt slut.

Boken handlar främst om systrarna Jane och Elisabeth och huvudsakligen om deras kärleksliv. Elisabeth förälskar sig i en man vid namn Mr Darcy.  Till en början så beter han sig väldigt arrogant och oförskämt gentemot Elisabeth, men så småningom så mjuknar han och låter Elisabeth lära känna hans lite bättre sidor. Mr Darcy är väldigt ogillad i samhället, detta är ganska lustigt med tanke på att han är en sådan förmögen man. Den stora konflikten i boken är; kommer Elisabeth och Mr Darcy bli ett par eller inte?

Det är nästan samma drama med den andra systern Jane, hon är nämligen förälskad i Mr Darcys bästa kompis Mr Bingley. Men gillar Mr Bingley verkligen Jane, och kommer det bli något emellan de i framtiden? Det är den stora frågan.

Tillskillnad från döttrarna så oroar sig föräldrarna väldigt mycket för om de ska kunna gifta bort sina döttrar med förmögna män, så att döttrarna kan få ett bra liv. Det är också väldigt mycket fördomar som styr karaktärernas liv, om man inte är förmögen så kommer man inte långt i livet.

Det finns en hel mängd med karaktärer i Stolthet och fördom som jag skulle kunna beskriva, men jag har valt att begränsa mig till 2 stycken; systrarna Jane och Elisabeth.  

Elisabeth är en intelligent och driven kvinna, hon verkar veta vad hon vill helt enkelt. Hon verkar inte bry sig särskilt mycket om vad andra tycker, jag uppfattar Elisabeth som en av de få karaktärer i boken som inte värderar materiella ting före det sociala livet. Hon går sin egen väg i livet, hon tänker inte följa sina föräldrars önskningar eller gifta sig med någon bara för att personen är förmögen.

Elizabeths syster Jane däremot sätter sin familj framför sitt eget bästa. Hon bryr sig mer om andras välmående än sitt eget. Jane är en otroligt snäll person som aldrig skulle göra någon något ont. Om Janes föräldrar, Mr och Mrs Bennet skulle önska att hon gifte sig med någon särskild skulle Jane utan tvekan följa deras önskning. Det är väldigt lätt att få en uppfattning och förstå hur systrarna är eftersom de beskrivs så väl i boken. Jag tror att det skulle vara väldigt lätt att tycka om Jane eftersom hon verkar vara en person som är snäll och vill alla väl. Elizabeth och jag skulle nog också kunna bli vänner, men hon är nog lite svårare att lära känna på grund av att hon är så självständig och kan uppfattas som lite arrogant.

Boken jag läser heter Stolthet & Fördom. Jag tycker faktiskt titeln är ganska bra på det viset att det verkligen verkar återspegla om vad boken faktiskt handlar om. Uppfattningen jag har fått av det jag hittills har läst är att det förekommer väldigt mycket förutfattade meningar och fördomar mellan bokens karaktärer. Titeln är med andra ord en lyckad titel som speglar bokens handling, den har alltså uppnått sitt syfte.

"Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru".  Så lyder första meningen i Stolthet och fördom. Jag tycker meningen låter ganska nedvärderande gentemot kvinnor.  "vara behov av en hustru" får det lite att låta som kvinnor är objekt som är till för att tillfredsställa mäns behov. I de följande meningarna får man bilden av att man som rik man borde ha en fru som tjänar en, och att det finns många familjer som gärna gifter bort sina döttrar med just rika män. Om döttrarna är förälskade brukar inte spela någon roll. Männens avsikter spelar inte heller så stor roll, bara de är

Efter att ha läst ett antal kapitel så får jag uppfattningen att boken kommer att handla om just familjer som strävar efter att gifta bort sina döttrar. Tillexempel i familjen Bennet tror jag inte att Mrs Bennet kommer att ge sig förrän hon lyckas gifta bort sina döttrar rikt. Mrs Bennet är mamman till huvudkaraktärerna till Jane & Elizabeth.

Jag föreställer mig att familjen Bennet bor i ett stort ståtligt gods med många rum, ur vilka man kan beskåda de ändlösa gröna fälten som omger godset. Man får känslan av att huset är väldigt stiligt inrett med fina gamla möbler som var typiska under det engelska 1800 talet. I boken är det en hel del beskrivningar som gör att man får en ganska klar bild av hur saker och ting ser ut.
 
Även känslor, hur huvudpersoner uppfattas och hur det känner beskrivs väl. Genom detta förstår man t.ex. hur Elizabeth känner när hon är frustrerad och ilsken på Mr Darcy.  Ett exempel på hur miljön beskrivs är "... Elisabeth fortsatte sin vandring ensam över fält över fält med raska steg, över stättor och vattenpussar, och då hon slutligen nådde sitt mål var hennes ben trötta, hennes strumpor smutsiga och hennes ansikte upphettat av den ansträngande vandringen". Uppfattningen man får efter att ha läst meningen är att hon har promenerat väldigt långt i en ganska svårframkomlig natur och kämpat för att ta sig fram.

Efter Werthers självmord följde en stor Wertherfeber bland Europas förälskade ungdomar. Många följde Werthers spår och tog sina egna liv. Detta ska enligt mig ha bidragit en hel del till bokens placering bland klassikerna. Men även att kärleken inte ändras så pass mycket med tiden som så många andra saker gör. Den är väldigt lik nu som då. Att då många vill följa Den unge Werthers lidanden är för mig inget konstigt. 
   Att Goethe även är en mästare på att beskriva den sköna natur och omgivning som Werther vistas i, tillsammans med den stora sorgen inom Werther ger en, för läsaren, oerhört intressant skildring mellan det sköna och det sorgliga.

Goethe ger även rum för läsarens egna tolkningar, vilket är omtyckt genom alla tider. Att Werther endast egentligen har en inre konflikt och ingen blodig strid med någon konkurrent bidrar också till bokens glans. Det är alltså en fråga om moral och inte fysik som i så många andra böcker. Allt detta gör boken tidlös och passande för så många som vet eller vill veta vad kärlek verkligen är.

Många böcker har en stor konflikt som berättelsen bygger på men Skriet från vildmarken har flera mindre, både interna och externa.

En viktig intern konflikt är den om hur Buck ska vara. Ska han bete sig som han gjorde innan han kom till vildmarken då han var schysst och ärlig eller ska han bemöta sin nya omgivning som den bemöter honom, påkens och tandens lag? Han slits emellan att hålla fast vid sin moraliskt korrekta uppfostran eller att ge efter för de tjuvknep och den oärlighet som han inser är nödvändig för att överleva?

Ett exempel på en extern konflikt är den mellan Buck och en av de andra hundarna, ledarhunden Spitz. Spitz ser direkt att Buck är ett hot och är inte sen med att försöka göra honom osäker och svag. Det är först när Buck genomgår den trots allt nödvändiga "förvandlingen" till att bli tuffare som han på riktigt kan stå emot Spitz. Efter en fight på liv och död lyckas Buck besegra Spitz och som i alla bra sagor så vinner det goda över det onda.

Det finns nästan alltid en elak karaktär i en berättelse och Spitz är skriet från vildmarkens "styvmor" (tänk askungen).  

Fördelen med att boken har många "små konflikter" är att det aldrig blir långdraget eller tjatigt. Det blir inte osammanhängande eller svårt att följa med i utan snarare är det så att det alltid finns någonting nytt och spännande som man vill veta fortsättningen på.

Den stora vändpunkten måste jag ändå påstå vara när Werther inte längre orkar mer. Hans nedgång i depressionen har tagit honom till ett sådant tillstånd där han inte längre finner någon mening med livet. Den unge Werthers lidanden tar nu slut när Werther tar saken i egna händer och tar sitt egna liv.

Jag tycker givetvis att problemet inte löses genom att bara lämna det till eftervärlden. Werther lämnade efter sig en förkrossad Lotte som fortfarande hade känslor för honom. Visserligen kan Lotte leva sitt liv utan att på något sätt känna en vis längtan till Werther; men denna längtan blir nu snarare en längtan i form av sorg än tidigare kärlek.  
   Jag tycker det är ett sorgligt slut som inte riktigt löser konflikten, men visst är det vackert att ge sitt liv för kärleken.  

Handlingen i skriet från vildmarken äger främst rum utomhus i det kalla och snöiga Alaska och författaren Jack London ger verkligen en klar bild om hur det är och ser ut en kall natt när det är två meter snö, alldeles mörkt och tyst. Om hur kylan viner i Bucks tjocka päls och hur de vidsträckta vidderna aldrig tycks finna något slut då de är ute med slädarna.

Även när Buck inte ser, för att han är instängd eller för att det är mörkt, beskrivs saker som ljud och dofter mycket bra istället. Jag tycker om när personer eller platser beskrivs med mer än bara dess utseende. En doft eller en känsla kan säga så mycket mer.

Miljöbeskrivningarna tycker jag är väldigt viktiga för den här berättelsens trovärdighet och känsla. Det blir så mycket lättare att förstå varför Buck känner sig ensam och längtar hem till sin soliga gård om man vet vilket kallt och kargt Alaska han har kommit till. Miljön hjälper till att skapa olika stämningar i boken; när det är kallt, mörkt och tomt så blir det en ledsam stämning men när solen skiner och snön glittrar blir det genast mycket mer glatt såklart!

Berättelsen byggs upp mycket kring miljöbeskrivningarna och det tycker jag bara är bra.

Det finns säkert många anledningar till varför Kappan av Gogol har blivit en klassiker. Den enklaste och kanske viktigaste är att den är en mycket bra novell. Jag skulle faktiskt vilja påstå att den är så välskriven att bara det räcker som skäl för att generation efter generation ska läsa novellen.

Men som om inte detta vore nog har den trevliga historien flera bottnar – i verket behandlas två intressanta frågor: den ena, som ständigt är lika aktuell, handlar om människans kamp i livet, och den andra, som har ett mer historiskt intresse, beskriver situationen i 1800-talets Petersburg. Vad man än har för syn på samhället måste man inse att det är både intressant och viktigt (ja, nödvändigt!) att blicka tillbaka i historien. Genom att studera det som redan har hänt kan vi lära oss viktiga läxor. Därför är verk som på ett träffande sätt beskriver livet förr alltid intressanta – Kappan är ett mycket bra exempel, men även t.ex. Dickens Oliver Twist har ett historiskt värde. Verket handlar alltså om två saker som ständigt intresserar människor – både den enskildes kamp i en större tillvaro (en evergreen i litteratursammanhang) och den historiska situationen i Ryssland på 1800-talet.

Därutöver förmedlas bokens intressanta innehåll på ett mycket lättillgängligt sätt. Om man jämför med de två verk jag har läst av Gogols landsbroder Dostojevskij (de torde vara någorlunda samtida), Idioten och Bröderna Karamazov, är de två mycket mer krävande. Kappan har bara ett sjuttiotal sidor och även om språket hela tiden håller hög nivå är det lättförståeligt. Detta, att i princip vem som helst kan läsa Gogols novell, har med säkerhet bidragit till dess status som klassiker. 

Miljöbeskrivningen är väldigt bra i boken, kanske lite för bra... ibland vill jag själv tänka ut hur det ser ut när skeppet Hispaniola lämnar hamnen.

Man skulle kunna säga att alla nya delar av boken inleds med en lite miljöbeskrivning, ingen presenteras för de övriga karaktärerna utan att först ha beskrivits utförligt. Ingen ny plats får anländas förens läsaren vet exakt hur den ser ut.

Visserligen är det väldigt lätt att se den dimhöljda skattkammarön, det lilla värdshuset eller den unge Hawkins när han springer efter hjälp men jag skulle vilja att mer lämnades till fantasin. Ofta hinner jag skaffa mig en blid av något som sedan inte alls stämmer med författarens bild, och då stör jag mig på det istället för att koncentrera mig på vad som händer.

Peripetin i novellen Kappan är när den förtvivlade Akakij beger sig till ”den inflytelserike person” vår hjälte ber om hjälp att finna kappan. Fram till denna punkt har man ändå hyst lite hopp, men när ”den inflytelserike personen” skäller ut den stackars Akakij och skickar denne på porten är situationen helt hopplös. Huvudkaraktären insjuknar hastigt och dör snart efter vändpunkten, varvid man kan säga att novellen är avslutad.

Men några sidor kvarstår och dessa utgör en intressant epilog. Akakijs vålnad hemsöker Petersburg men finner slutligen frid sedan han stulit den varma sköna kappa som tillhörde ”den inflytelserike personen” ovan. På sista sidan skymtar ännu ett spöke förbi – det berättas inte vem det är, men vålnaden har stora likheter med rövaren som tog Akakijs kappa…

Jag tycker upplösningen är en mycket passande avslutning på novellen – problemen löses tillfredsställande. Även om Akakij berövas sin nyvunna stolthet (vilket kändes naturligt och nästan nödvändigt), fick han någon typ av upprättelse efter döden. Trots att historien om Akakij och hans kappa avslutas i och med att Akakijs spöke fick frid kan man säga att slutet till viss del är öppet. Läsaren får aldrig veta vem det mystiska spöket det sista stycket är – här ges det utrymme till egna tolkningar. Detta gör att det känns som om novellen har ett fullvärdigt och tillfredställande slut samtidigt som det finns intressanta frågor att fundera över som läsare efteråt – mycket bra! 

Den grundläggande konflikten novellen behandlar är den om Akakij och hans kappa. Konflikten är egentligen mycket simpel: huvudkaraktärens kappa är för sliten, och han tvingas spara en längre tid för att få tid till att köpa sin nya kappa. När han slutligen kan låta sy sin kappa förändras hela Akakijs liv. Den nya, snygga kappan lyfter hela huvudkaraktären som person - han får för första gången ett visst självförtroende, och människor omkring honom börjar behandla honom med viss respekt. En sen kväll blir Akakij rånad på sin kappa, och saker och ting går tillbaka till utgångsläget. Akakij blir sängliggande i sjukdom (depression?), och dör snart därefter. Huvudkaraktärens spöke lever emellertid kvar - berättelsen slutar med att vålnaden rövar en varm kappa från en av stadens högt uppsatta män. Man kan säga att konflikten handlar om synen på Akakij som person - både hans syn på sig själv och hur andra ser på honom. Den är alltså på samma gång en intern och en extern konflikt.

Novellen ger upphov till olika typer av tolkningar, och den grundläggande konflikten ovan kan sägas vara en bild av en annan konflikt. I min personliga tolkning behandlar Kappan konflikten mellan olika typer av människor i det ryska 1800-talssamhället - ett samhälle där det var stor skillnad mellan olika typer av människor. Akakijs kamp representerar alltså den ryska underklassens kamp för dels bättre ställning i samhället, dels bättre självförtroende. Som så ofta i samhället stöter kampen på svåra hinder, och ofta slutar allting med att det går tillbaka till utgångsläget (möjligtvis får de förtryckta upprättelse i livet efter döden). Den mystiska gestalt som berövar Akakij sin kappa är - i min tolkning - också ett spöke, och han representerar samhällets krav och normer. På så sätt kan man säga att novellens konflikt är mer än själva "kappkonflikten" - den utgörs egentligen av den stora konflikten mellan samhällsgrupper i Ryssland.  

Den första jag kommer att tänka på är vad en klassiker egentligen är för något. Vad bestämmer att boken är en klassiker eller inte? Det finns nog inte någon riktig definition men genom att ha läst och funderat lite skulle jag säga att det är en bok som är intressant att läsa oavsett i vilken tid du lever i. För att boken fortfarande ska vara intressant att läsa, 100 år efter att den skrevs, så tycker jag att man måste kunna spegla bokens budskap i livet som vi lever idag. Handling och budskap får inte vara allt för främmande för läsaren.

Boken handlar mycket om Bucks envishet, han ger aldrig upp. Till slut finner han ju sitt rätt jag när han lever som en vildhund. Han ger aldrig upp hoppet utan fortsätter att slita även i motgång. Det tycker jag kan jämföras väldigt mycket med hur vi människor lever idag. Ofta krävs det att man kämpar mycket för att nå sina mål. För att t.ex. få det där drömjobbet krävs det att man anstränger sig och att man är målinriktad. Trots att han är en hund tycker jag att man kan känna igen sig och beundra många utav Bucks egenskaper. På grund av detta tror jag att Skriet från vildmarken har blivit den klassiker som den är idag.

Redan i den första meningen presenteras bokens huvudperson, hunden Buck.

Buck lever det goda livet på en stor gård i Santa Clara Valley, i domare Millers hus. Här trivs han mycket bra och alla människor i området älskar honom, Buck är allas hund.

Buck presenteras som en mycket godhjärtad och snäll varelse. I hela sitt liv har han varit omgiven av människor och djur som velat honom väl och det har format honom till att bli en tam och snäll hund. Jack London beskriver honom till och med som lite egenkär, kanske har han fått lite väl mycket uppmärksamhet? Som tur är har hans aktiva vardag med jakt och liknande hjälpt honom att hålla sig i form och gjort att han sluppit bli en bortskämd och lat inomhushund.

Hans pappa är en ståtlig sanktbernhardshund men Buck är inte riktigt lika stor på grund av att hans mamma är av den lite mindre rasen skotsk fårhund, men med sina sjuttio kilo skulle jag vilja påstå att Buck trots allt är ganska rejäl.

Boken är skriven så att man snabbt känner sympati för Buck och medlidandet kommer krypande när man läser om den smärta hans nya "husse" orsakar honom och den desperata längtan han känner att återvända hem till sin soliga gård.

Buck genomgår en stor förändring i boken och det nya livet i vildmarken förändrar honom helt. Från att ha varit en godtrogen, egenkär hund förvandlas han mer och mer till en vargliknande varelse som gör vad som krävs för att överleva dagen och kölden. Tjuvknepen är många och den tidigare "moral-Lassiehunden" formas om till en klipsk överlevare.

Buck förmåga att anpassa sig och lära sig nya saker så snabbt gör att han fungerar bra med de andra hundarna i vildmarken.

Jag tycker att Skriet från vildmarken är en väldigt tydlig bok eller vad man ska säga. Man behöver aldrig riktigt fundera och lista ut saker utan allt beskrivs så man lätt förstår. Så är det också när det kommer till peripetin, jag ser en väldigt tydlig vändning.

Buck växte upp som en vanlig hund i en familj, men det är inte riktigt där han känner att han hör hemma.  När han efter en lång resa som draghund är helt slut i kroppen säljs han vidare till 3 okunniga personer som tvingar hundarna till arbete igen. De riktigt plågas till att arbeta. Själva vändningen kommer när Buck räddas av en man vid namn John Thornton, precis innan isen brister och spannet han tidigare drog i försvinner ner i vattnet. John räddade alltså Bucks liv. 

Buck och John Thornton får en jättenära relation till varandra, den mest kärleksfulla relation han någonsin haft till någon. Han får samtidigt leva som en fri hund och upptäcka landskapen på egen hand, en tillvaro han verkligen trivs med.

Det kommer sedan en till liten vändning. En dag när Buck återvänder till lägret efter att ha varit ute och utforskat skogen upptäcker han att John, de andra männen och hundarna blivit dödade av indianerna i området. Buck blir jättenedstämd (främs över hans kära Johns död) och förlorar stora delar av den glädje han tidigare haft. Men tillslut blir Buck en fri  vildmarksvarelse och börjar leva i en vargflock. Det är där han hör hemma och det är då han verkligen känner sig nöjd med livet.

På Lucas förfrågan finner ni här en kort beskrivning av hur Fogg tog sig fram under sin resa.

- ångbåtar

- järnvägar

- vagnar

- handelfartyg

- segelbåt

- släde med segel

- elefant

De längsta sträckorna tillryggalades med hjälp av fartyg och tåg.

Jag har valt att läsa boken "Skriet från vildmarken". Boken är ganska tunn och man kastas direkt in i handlingen. Jag tycker det är bra för ofta kan början på böcker vara lite seg och då är det lätt att man tappar intresset, hur som helst, så är det inte i denhär boken. Efter bara något kapitel har det hänt ganska mycket och man känner redan att man känner karaktärerna i boken och starka känslor uppkommer redan i början, vilket leder till att i alla fall jag vill fortsätta läsa.

Man kan lätt förknippa titeln med vad som händer i inledningen, och jag har inte helt omotiverade aningar om att boken kommer utspela sig i just vildmarken.

"Buck läste inte tidningar, annars skulle han ha känt till de olyckor som höll på att torna upp sig, inte bara för honom själv utan för varenda kraftig hund med tjock och varm päls..."

I den första meningen presenteras huvudpersonen och man får veta att han är hund. Man får redan här aningar om att fortsättningen kommer att bli spännande... Man kan ana att en hel del problem kommer att uppstå som tyvärr inte Buck kan förutse efter som han är dålig på att läsa tidningen.

Efter bara några sidor i boken förs vår huvudperson Buck iväg från sitt hem och tvingas leva det hårda livet i vildmarken. Vad som händer sen vet jag inte än...

Som jag beskrev i miljöbeskrivningen är det lätt att leva sig in i Jane Austens värld vilket gör att det är svårt att lägga ifrån sig boken, vilket enligt mig gör Förnuft och känsla till en bra bok. Att jag som läser boken fler hundra år efter den har skrivits fortfarande kan tycka att den är bra gör att boken måste innehålla vissa kvalitéer som gör den till en klassiker.

En av dessa kvalitéer kan vara att boken är som en 1800-tals skvallerblaska och skvaller är fortfarande lika intressant nu för människor som det var på 1800-talet. Det är också lika roligt i dag som det måsta ha varit på 1800-talet att diskutera om olika personer gillar varandra, om de kanske kommer att förlova sig eller om de till och med kommer att gifta sig. Austen diskuterar alltså ämnen i Förnuft och känsla som aldrig kommer att sluta diskuteras. Boken kommer därför aldrig att kunna bli omodern eftersom den handlar om dessa ämnen. Visst så skiljer sig boken i och med att den utspelar sig på 1800-talet och att människorna talar till varandra med onödigt långa meningar för att vara artiga mot varandra. Men detta gör bara boken mer intressantare att läsa enligt mig eftersom den inte reflekterar livet idag.  

Man kan jämföra Förnuft och känsla med både Harry Potter böckerna och Twilight böckerna eftersom alla dessa tre behandlar ämnen och berättar om människors liv på ett sätt som aldrig kommer gå ur tiden. Både Harry Potter och Twilight handlar om trollkarlar respektive vampyrer, ämnen som människor aldrig kommer sluta spekulera i. Om människors tycke, förlovningar och giftermål kommer människor också alltid spekulera i. Alla dessa tre utspelar sig också på platser som vi inte kan komma till, platser som vi alltid kommer förundras över. Förnuft och känsla är alltså en klassiker och kommer alltid att vara det, enligt mig.

Ända sen båda systrarna Dashwoods hjärtan krossades av hänsynslösa män har jag väntat på en vändning som skulle kunna göra deras hjärtan hela igen. Ellinor Dashwoods hjärta krossades av den hänsynslöse Edward Ferras som inledde en relation med henne fast han redan var hemligt förlovad. När Edward sedan insåg att hans känslor var starkare för Ellinor än för hans trolovade hade hans bror redan lagt beslag på hans trolovade och han kunde uttrycka sina känslor för Ellinor. Naturligtvis hade Ellinor aldrig kunnat göra sig av med sina känslor för Edward trots att han var trolovad. Hon blev därför överlycklig när hon fick veta att Edward inte hyste några känslor mot hans tidigare trolovade utan att han älskade henne. Den andra systern Marianne hade fått sitt hjärta krossat av den stilige men hänsynslöse Willoughby som på grund av sin ekonomiska situation inte ansåg det möjligt att gifta sig med henne.

Inte förrän de sista 50 sidorna kom vändningen. Då man fick ett bekräftande på de starka känslorna mellan Marianne och Willoughby. Men trots att de båda var medvetna om dessa känslor fick de aldrig vara tillsammans. Willoughby ingick istället ett olyckligt äktenskap med en rik dam medan Marianne fick uppleva lycka och rikedom med överste Brandon som varit förälskad i Marianne sedan "den första stunden han såg henne". Den andra systern Ellinor fick också leva lyckligt med sin Edward. I över 100 sidor satt jag och väntade på att denna vändning skulle komma. Att vändningen kom så sent gjorde att jag nästan fick lust att bläddra fram några sidor för att ingenting hände i boken. Visst ville jag att boken skulle få ett lyckligt slut men att den skulle sluta så att det gick bra för alla karaktärer jag tyckte om gjorde att allt blev lite för lyckligt.

Handlingen i Förnuft och känsla baseras på systrarna Dashwoods kärleksliv och de konflikter som finns i boken utgår nästan alltid från just deras kärleksliv. Ofta blir en intern konflikt mellan en Dashwood syster och en potentiell make en extern konflikt eftersom alla karaktärer i boken skvallrar vidare om konflikten till deras vänner. Som sedan för vidare konflikten till deras vänner och vips så vet hela Devonshire som familjen Dashwood är bosatt i, vad konflikten handlar om.

Egentligen är det inga direkta konflikter i Förnuft och känsla utan man kan mer säga att det finns meningsskiljaktigheter. Ofta är det så att de förmodade känslor som en man antas ha inte alls existerar, vilket upprör en Dashwood syster. Men eftersom man skriver, uppför sig och talar väldigt artigt så konfronterar man inte varandra, utan man skvallrar för sina vänner om mannens dåliga beteende eller behåller sina känslor för sig själv. På sin höjd kanske man skriver ett brev där man mellan raderna kan uttrycka sina verkliga känslor. Eftersom man inte direkt till personer uttrycker hur man känner skapas det flera konflikter i boken som lätt hade kunnat undvikas om man hade sagt till den inblandade personen hur man verkligen kände istället för att gömma sina känslor eller skvallra till sina vänner.

Sökandet efter en potentiell make som har de egenskaper systrarna letar efter är huvudhandlingen i Förnuft och känsla. När man väl har hittat en sådan potentiell make börjar familj och vänner skvallra om när giftermålet ska äga rum och om det unga paret är förlovade. Just potentiella makar, förlovning och giftermål är precis vad Förnuft och känsla handlar om.  

Miljöbeskrivningarna har ingen framträdande roll i Gogols novell Kappan – författaren fokuserar på att berätta själva historien. Men därmed är det inte sagt att det inte förekommer några miljöskildringar – de som finns är ofta mycket vackra och ger läsaren en god bild det vintriga Petersburg.

Ett exempel på en miljöbeskrivning är följande utdrag ur novellen: ”Akakij Akakijevitj hängde själv sin kappa och gick in i rummet. Framför sig såg han i en enda röra ljusstakar med brinnande ljus, tjänstemän med långpipor i munnen och spelbord, och öronen fylldes av ett från alla håll kommande sorl samt skrapet av stolar, som flyttades.” (s. 48) Genom att kombinera olika sinnesintryck, syn och hörsel, skapar Gogol med en enda mening en tydlig bild av festen. Den verkliga styrkan med den här beskrivningen är att den inte bara tillåter läsaren att se det som Akakij ser, den låter också läsaren känna samma känsla som huvudkaraktären har i ögonblicken: blyg, lätt bortkommen och utanför feststämningen.

När jag läser Gogols novell har jag inga problem med att tydligt se allt framför mig – de välformulerade miljöskildringarna bidrar, men även helsidesillustrationerna som boken är utsmyckad med. Det bästa med novellens miljöbeskrivningar är att de, utöver yttre egenskaper som utseende, ljud, lukt och smak, även förmedlar känslan i varje scen, något som starkt bidrar till läsupplevelsen.  

Jag tycker att Skriet från vildmarken består av många konflikter. Stora delar av bokens händelser grundar sig faktiskt på olika slags konflikter när jag tänker efter.

Till största del består boken av externa konflikter. Det finns väldigt många olika exempel på konflikter, det som jag först kom att tänka på är konflikten mellan Buck och ledarhunden Spitz. När Buck kommer som ny hund i flocken börjar Spitz känna sig hotad av att Buck ska ta över hans position som ledarhund. Spitz är väldigt aggressiv och de blir redan från början ovänner. Det pågår en lång konflikt och de ryker samman många gånger, tills en dag då tillfället ges. Det blir en fight på liv och död som länge varit förutspådd. Buck vinner tillslut fighten och får efter lite om och men ta över som ledarhund.

Många av bokens konflikter utspelar sig mellan hundar, men det förkommer också konflikter mellan människor. Ett exempel på det är när hundspannet, innehållande Buck, blir köpta av en man, hans fru och dennas bror. Här kan jag se både externa och interna konflikter. Kvinnan, som både har med sig sin man och bror kan inte riktigt bestämma vems sida hon ska stå på. Samtidigt är det många saker som de två männen och kvinnan är oense om.

En annan händelse i boken som jag tydligt minns är hur hunden Dave kämpar. Efter hundratals mil genom kyla och snö har han blivit jättesvag. Trots att han knappt kan gå envisas han med att fortfarande springa på sin position i spannet. Hans kroppar orkar inte, medan hans hjärta säger att det är i selen han hör hemma. För att citera boken, "Hans kamrater talade om hur en hunds hjärta kunde brista om han inte fick sköta just det arbete som höll på att ta livet av honom".  

I förnuft och känsla beskrivs naturen och miljön väldigt väl. Bara efter några sidor kunde jag föreställa mig i vilken omgivning boken utspelar sig i. Jane Austen beskriver också byggnaderna som förekommer i boken väldigt noggrant. T.ex. så beskrivs familjen Dashwoods hem i Devonshire både genom att Austen beskriver hur stora rummen i byggnaden är genom att ange dess storlek i kvadratmeter och genom att hon beskriver möblerna i rummen. Trots att allt beskrivs väldigt noggrant så känns det inte jobbigt att läsa beskrivningarna. Innan jag började skriva denna miljöbeskrivning hade jag faktiskt inte alls lagt märke till att allt beskrivs så noggrant.

Jag föreställer mig att familjen Dashwood bor i en liten stuga på landsbygden omgivna av stora skogar och stora gröna fält. Stugan ligger belägen i en dalgång medan det stora godset som stugan tillhör ligger uppe på en liten kulle. Jag föreställer mig att miljön ser ut som i filmen Pride and prejudice och som i andra filmer som ska utspela sig under 1700-1800. Det är verkligen inte alls svårt att få en bild av miljön som boken utspelar sig i vilket jag tycker är väldigt bra, eftersom man då kan leva sig in i boken lite mer. Tillskillnad från miljön så beskrivs t.ex. inte karaktärernas kläder alls noggrant. Vilket övertygar mig att Austen måste ha valt att fokusera på miljön i boken och att verkligen få en att känna som man är på samma plats som karaktärerna.

Karaktärsbeskrivning, Förnuft och känsla av Jane Austen

Huvudkaraktärerna i boken förnuft och känsla är två av döttrarna till fru Dashwood, Marianne och Ellinor. Marianne som bara är 16år i bokens början är en öppen, kärleksfull och väldigt uttrycksfull person. Hon diskuterar gärna vilt sina intressen med andra människor och då oftast hennes största intresse, musik. Man får känslan av att Marianne visar för mycket av sig själv för andra karaktärer i boken. Hon är för öppen och vill att alla människor ska veta vad just hon tycker om saker och ting. Marianne bryr sig inte om vad hennes familj tycker om hur hon uppförs sig. Hon prioriterar sina intressen och sökandet efter en likasinnad framför dem. Visst är hon en snäll omtänksam person som tänker på sin familj, men det känns som om hon inte riktigt har fötterna på jorden. Hon lever lite i sin egen värld där musiken finns och där hon inte behöver tänka på livets nackdelar.

Till skillnad från sin syster har verkligen Ellinor fötterna på jorden. Ellinor är en känslig person som överanalyserar allt som händer i livet och främst i hennes kärleksliv. Hon är väldigt eftertänksam och oroar sig för små händelser i livet som kanske inte alls har någon betydelse. Mot de andra karaktärerna i boken är hon väldigt reserverad och hon är inte alls lika öppen som hennes syster. Hennes vänner och familjemedlemmarna sätter hon framför sitt eget bästa och hon känner ett ansvar för dem alla. Ellinor visar heller inte sina känslor för sin familj och omvärlden och hon betraktas därför som en kylig person av omvärlden, fast hon egentligen inte alls är det. Efter att ha läst ungefär halva boken känns det redan som jag känner de båda systrarna lite. Men jag skulle gärna lära känna dem ännu bättre eftersom de båda är trevliga och har egenskaper som kan göra dem till riktigt bra vänner.