nvnollsjue

Det finns säkert många anledningar till varför Kappan av Gogol har blivit en klassiker. Den enklaste och kanske viktigaste är att den är en mycket bra novell. Jag skulle faktiskt vilja påstå att den är så välskriven att bara det räcker som skäl för att generation efter generation ska läsa novellen.

Men som om inte detta vore nog har den trevliga historien flera bottnar – i verket behandlas två intressanta frågor: den ena, som ständigt är lika aktuell, handlar om människans kamp i livet, och den andra, som har ett mer historiskt intresse, beskriver situationen i 1800-talets Petersburg. Vad man än har för syn på samhället måste man inse att det är både intressant och viktigt (ja, nödvändigt!) att blicka tillbaka i historien. Genom att studera det som redan har hänt kan vi lära oss viktiga läxor. Därför är verk som på ett träffande sätt beskriver livet förr alltid intressanta – Kappan är ett mycket bra exempel, men även t.ex. Dickens Oliver Twist har ett historiskt värde. Verket handlar alltså om två saker som ständigt intresserar människor – både den enskildes kamp i en större tillvaro (en evergreen i litteratursammanhang) och den historiska situationen i Ryssland på 1800-talet.

Därutöver förmedlas bokens intressanta innehåll på ett mycket lättillgängligt sätt. Om man jämför med de två verk jag har läst av Gogols landsbroder Dostojevskij (de torde vara någorlunda samtida), Idioten och Bröderna Karamazov, är de två mycket mer krävande. Kappan har bara ett sjuttiotal sidor och även om språket hela tiden håller hög nivå är det lättförståeligt. Detta, att i princip vem som helst kan läsa Gogols novell, har med säkerhet bidragit till dess status som klassiker. 

Peripetin i novellen Kappan är när den förtvivlade Akakij beger sig till ”den inflytelserike person” vår hjälte ber om hjälp att finna kappan. Fram till denna punkt har man ändå hyst lite hopp, men när ”den inflytelserike personen” skäller ut den stackars Akakij och skickar denne på porten är situationen helt hopplös. Huvudkaraktären insjuknar hastigt och dör snart efter vändpunkten, varvid man kan säga att novellen är avslutad.

Men några sidor kvarstår och dessa utgör en intressant epilog. Akakijs vålnad hemsöker Petersburg men finner slutligen frid sedan han stulit den varma sköna kappa som tillhörde ”den inflytelserike personen” ovan. På sista sidan skymtar ännu ett spöke förbi – det berättas inte vem det är, men vålnaden har stora likheter med rövaren som tog Akakijs kappa…

Jag tycker upplösningen är en mycket passande avslutning på novellen – problemen löses tillfredsställande. Även om Akakij berövas sin nyvunna stolthet (vilket kändes naturligt och nästan nödvändigt), fick han någon typ av upprättelse efter döden. Trots att historien om Akakij och hans kappa avslutas i och med att Akakijs spöke fick frid kan man säga att slutet till viss del är öppet. Läsaren får aldrig veta vem det mystiska spöket det sista stycket är – här ges det utrymme till egna tolkningar. Detta gör att det känns som om novellen har ett fullvärdigt och tillfredställande slut samtidigt som det finns intressanta frågor att fundera över som läsare efteråt – mycket bra! 

Den grundläggande konflikten novellen behandlar är den om Akakij och hans kappa. Konflikten är egentligen mycket simpel: huvudkaraktärens kappa är för sliten, och han tvingas spara en längre tid för att få tid till att köpa sin nya kappa. När han slutligen kan låta sy sin kappa förändras hela Akakijs liv. Den nya, snygga kappan lyfter hela huvudkaraktären som person - han får för första gången ett visst självförtroende, och människor omkring honom börjar behandla honom med viss respekt. En sen kväll blir Akakij rånad på sin kappa, och saker och ting går tillbaka till utgångsläget. Akakij blir sängliggande i sjukdom (depression?), och dör snart därefter. Huvudkaraktärens spöke lever emellertid kvar - berättelsen slutar med att vålnaden rövar en varm kappa från en av stadens högt uppsatta män. Man kan säga att konflikten handlar om synen på Akakij som person - både hans syn på sig själv och hur andra ser på honom. Den är alltså på samma gång en intern och en extern konflikt.

Novellen ger upphov till olika typer av tolkningar, och den grundläggande konflikten ovan kan sägas vara en bild av en annan konflikt. I min personliga tolkning behandlar Kappan konflikten mellan olika typer av människor i det ryska 1800-talssamhället - ett samhälle där det var stor skillnad mellan olika typer av människor. Akakijs kamp representerar alltså den ryska underklassens kamp för dels bättre ställning i samhället, dels bättre självförtroende. Som så ofta i samhället stöter kampen på svåra hinder, och ofta slutar allting med att det går tillbaka till utgångsläget (möjligtvis får de förtryckta upprättelse i livet efter döden). Den mystiska gestalt som berövar Akakij sin kappa är - i min tolkning - också ett spöke, och han representerar samhällets krav och normer. På så sätt kan man säga att novellens konflikt är mer än själva "kappkonflikten" - den utgörs egentligen av den stora konflikten mellan samhällsgrupper i Ryssland.  

Miljöbeskrivningarna har ingen framträdande roll i Gogols novell Kappan – författaren fokuserar på att berätta själva historien. Men därmed är det inte sagt att det inte förekommer några miljöskildringar – de som finns är ofta mycket vackra och ger läsaren en god bild det vintriga Petersburg.

Ett exempel på en miljöbeskrivning är följande utdrag ur novellen: ”Akakij Akakijevitj hängde själv sin kappa och gick in i rummet. Framför sig såg han i en enda röra ljusstakar med brinnande ljus, tjänstemän med långpipor i munnen och spelbord, och öronen fylldes av ett från alla håll kommande sorl samt skrapet av stolar, som flyttades.” (s. 48) Genom att kombinera olika sinnesintryck, syn och hörsel, skapar Gogol med en enda mening en tydlig bild av festen. Den verkliga styrkan med den här beskrivningen är att den inte bara tillåter läsaren att se det som Akakij ser, den låter också läsaren känna samma känsla som huvudkaraktären har i ögonblicken: blyg, lätt bortkommen och utanför feststämningen.

När jag läser Gogols novell har jag inga problem med att tydligt se allt framför mig – de välformulerade miljöskildringarna bidrar, men även helsidesillustrationerna som boken är utsmyckad med. Det bästa med novellens miljöbeskrivningar är att de, utöver yttre egenskaper som utseende, ljud, lukt och smak, även förmedlar känslan i varje scen, något som starkt bidrar till läsupplevelsen.  

Som jag nämnde i mitt första inlägg är bokens huvudkaraktär ämbetsmannen Akakij Akakijevitj. Bortsett från denna mycket underliga man innehåller novellen endast ett fåtal bikaraktärer med mycket underordnad betydelse, t.ex. skräddaren Petrovitj.

Akakij presenteras utförligt i bokens inledande del; Gogol är mycket angelägen om att läsaren känner till huvudkaraktären väl innan själva historien börjar. Akakij har i alla tider tjänstgjort som avskrivare vid ämbetsverket, och han har alltid haft samma ställning och arbetsuppgifter. Ingen på verket ser på Akakij med respekt; de gör sig lustiga över honom så fort de får tillfälle. Inte ens efter arbetstiden kan huvudkaraktären släppa sina avskrifter - han är förövrigt en mycket skicklig skrivare. Att döma av Gogols beskrivningar verkar Akakij inte vara någon skönhet: han är kort, koppärrig, lite rödhårig fast håret hade börjat tunnats ut, närsynt, rynkig, blek och full av hemorrojder. Det är inte utan att man med full tydlighet kan se huvudpersonen framför sig i den luggslitna och litet för trånga tjänsteuniformen.

Intrycket jag som läsare får av Akakij är att han är en mycket tragisk och ensam gestalt. Det är svårt att säga att han verkar sympatisk; han framstår som en lite för udda fågel, men man tycker ändå mycket synd om honom och sympatiserar med honom. I Akakij har Gogol försökt skapa en tragisk människa, och han har verkligen lyckats. Det mest tragiska man kan tänka sig är ju ensamhet - vår främsta drivkraft som människor är den sociala - och Akakij har inget socialt liv överhuvudtaget. Alltså blir Akakij en person att tycka synd om, men som läsare blir man också lite rädd för honom - man är rädd att man ska bli likadan.

Jag har alltså valt att läsa romanen (eller tja, novellen) Kappan av den ryske författaren Nikolaj Gogol. Jag har nu läst ungefär 25 sidor och ännu anar jag inte varför novellen heter kappan: den första biten är helt enkelt en presentation av verkets hjälte (eller antihjälte?) Akakij Akakijevitj. Jag återkommer med en beskrivning av denne besynnerlige man. Det kanske är svårt att säga, men jag tycker nog att titeln är lite fängslande; det känns som om det döljer sig en trevlig historia under det intetsägande namnet.

Redan från början slår Gogol an den berättande och personliga tonen jag känner igen från andra ryska författare, ex. Dostojevskij. När han presenterar Akakij skriver han till exempel: "Vad beträffar hans rang (vilket är det första som måste fastställas hos oss) så var han..." Av någon anledning tycker jag det blir väldigt trevligt när författaren lägger in den här typen av kommentarer: det inger förväntningar av att jag har en god läsupplevelse framför mig.

Det är, som ni kanske förstår, svårt att veta vad novellen kommer att handla om. Nu är hjälten presenterad och snart ger sig nog Gogol in på att berätta en liten historia om honom. Så här långt ser jag inga anledningar tvivla på att det blir trevlig läsning.