nvnollsjue

Miljöerna i Den unge Werthers lidanden väldigt typiskt beskrivna för 1700-talslitteraturen. Det är med en stor naturdyrkan som de berättas. En klar bild skapas lätt hos läsaren där den i tankarna vandrar med Werthers historier. Att Werther även är konstnärligt intresserad och gärna avmålar de sköna vyerna i landskapen är något som också förstärker bokens skönhet, främst då gällande föreställande av syner. Färgerna gult, grönt och blått är färger som främst dyker upp i min hjärna när jag tänker på Werthers omgivningar. Dofter framhävs som gudomliga i den natur Werther vistas i och på något vis livliga och sommaraktiga. 
   Ljuden är inte så ofta eller precist beskrivna i boken men ändå så lyckas Goethe få min fantasi att föreställa mig en typisk sommaridyll med fågelsång och vindsus.

Till en början kan själva miljöbeskrivningarna i boken anses vara allt för mycket och bidra till en viss tristess över hela läsningen. Medan Goethe senare i boken mer eller mindre bara fyller på där det behövs. Man som läsare har redan hela miljöintrycket i bakgrunden när man läser och de behövs helt enkelt inte längre.