nvnollsjue

För att en bok överhuvudtaget ska läsas innan den komms ihåg och blir en klassiker måste den ha någonting. Spänning, en viss känsla som den förmedlar eller ett problem som man stöter på. I Döden i Venedig är detta ”någonting” känslan av det förbjudna förhållande Aschenbach har till pojken, känslan som gör att man inte riktigt vet vart man ska stå i frågan och som äcklar en samtidigt som man är nyfiken och hoppas på att historien ska ta en annan vändning.
 Den andra komponenten som krävs för att ett litterärt verk ska bli en klassiker är att det är tidlös, att den fortsätter att betyda något. Denna historia kan mycket väl utspelas idag, med lite andra accessoarer och en av vår tids epidemier känns denna säregna kärlekshistoria väldigt passande till 2000-talet. Och synen på kärlek av olika slag är fortfarande ett intressant ämne, dock finns det en sidoväg idag som var mer sällsynt under tidiga 1900-talet, nämligen barnprostitution och sexturism. Om man skulle göra en modern tolkning skulle man vara tvungen att akta sig för att låta Aschenbach bli en pedofil, vilket jag anser att syftet med boken inte är. Man skulle var tvungen att betona ännu mer att kärleken är på ett konstnärligt plan, vilket kanske skulle vara svårt när man samtidigt vill behålla mystiken. Är jag för hård om jag säger att ökningen av pedofili i världen har förstört finessen i Thomas Manns Döden i Venedig?

Boken är väldigt fattig på vändpunkter och det känns snarare som att Gustav von Aschenbach bara kommer närmare och närmare det han strävar efter hela tiden, så på ett sätt kan kan säga att varje litet framsteg är en vändpunkt eftersom förutsättningarna ändras. Vetskapen om att pesten finns i staden skulle kunna vara en vändpunkt men Aschenbach är så pass oberörd av det så jag ser det inte som en klar vändpunkt eftersom man måste se det ur den dåvarande situationens perspektiv. En möjlig vändpunkt eller peripeti är när han börjar inse att han faktiskt trivs med sitt liv och inte längre längtar tillbaka till sitt arbete eller till att vara stressad, detta händer när den unga pojken tågar in i hans liv och vänder upp och ned på tillvaron.
     Upplösningen ska jag inte helt avslöja men det är ur många aspekter väldigt förutsägbart och konfirmerar de teorier som jag formade när jag började läsa boken. Det är inte dåligt, men slutet väver inte riktigt ihop alla trådar vilket i det här fallet snarare ger mig en känsla av otillfredsställdhet istället för nyfikenhet, sinnelaget som Thomas Mann antagligen ville åstadkomma.

Döden i Venedig är på många sätt en komplicerad bok med en komplicerad handling på grund av huvudkaraktärens konstnärliga sinne och dennes funderingar. Gränserna mellan de externa och interna konflikterna är väldiga vaga och vissa interna konflikter kan i teorin vara externa, beroende på hur omgivningen ser på Aschenbach, något som inte avslöjas. Dock är den främsta externa konflikten pesten som plågar staden Venedig utan invånarnas direkta vetskap. Aschenbach får nys om situationen tack vare att han läser de tyska tidningarna på hotellet, samt lokalbefolkningen som skyller på att det är rötmånad och att det är anledningen till den minskade aktiviteten.
      Den interna konflikten sker i Aschenbachs huvud, medvetet eller ej så har han lämnat sitt ideal. Den nyktra, alerta och rationella mannen har förvandlats till en nästintill besatt gubbe som i ett veckolångt lyckorus förföljer en ung pojke på grund av dennes gudomliga skönhet. Han börjar till och med sminka sig för att på något sätt imponera. Inte bara är det en konstig situation för Aschenbach, omvärlden skulle aldrig acceptera att en äldre man blir uppslukad av en ung pojke på det här viset. Pedofil skulle han bli kallad och placerad på en anstalt, ett straff som han själv inte skulle förstå varför han blev tilldelad. Han befinner sig i ett slags eufori utan någon som helst kontakt med sina tidigare värderingar eller livsåskådningar.
     Kanske är det ett budskap som Mann vill föra fram, kärleken gör människor blinda, vare sig det är traditionell kärlek mellan man och kvinna,mellan man och man, mellan förälder och barn eller mellan författare och konsten. Och jag tycker att finessen ligger i att man inte vet riktigt vad för kärlek det rör sig om.

Thomas Mann är mycket sparsam vad det gäller beskrivningen av Aschenbachs omgivning utan skildrar mest dennes tankar om medmänniskor och inte minst staden Venedig som han befinner sig i. Det blir alltså långa avsnitt utan några miljöbeskrivningar alls, vilket heller inte är nödvändigt eftersom man redan får en bra bild av omgivningen. Dock förekommer ingående miljöbeskrivningar där Mann livligt illustrerar t.ex. hur det grunda vattnet motsträvigt står mot barnens ben. Han personifierar även föremål på flera ställen, han beskriver havet som slött och och en förfallen byggnad som en ”sörjande palatsfasad”. Dessa är bevis på att miljöbeskrivningen är väldigt subjektiv och skildras från Aschenbacks perspektiv. Han är missnöjd med sin nuvarande situation och känner sig inte tillfreds vilket gör att han tar ut sin aggression genom att avsky staden Venedig. Det kan också vara därför det kommer mer sällan, han lägger helt enkelt inte märke till allt runt omkring.

 Jag tycker att det är en bra balans och har inte saknat miljöbeskrivningar förrän jag började söka efter dem. De kommer ganska sällan, vilket inte är till nackdel och är då väldigt bra skrivna så jag anser att Thomas Mann återger atmosfären i Aschenbachs Venedig väldigt bra.

Gustav von Aschenbach har ett speciellt och intelligent utseende med sitt tjocka hår runt huvudet, hans ärrade och stora panna, det klena käkpartiet med förvånansvärt alerta läppar och den myndiga hakan, som dock är irrelevant för handlingen. Men hans personlighet speglas i hans utseende på det viset att han är en mycket slipad och erfaren man. Konsten och litteraturen har påverkat honom starkt genom att han ser världen genom två olika par ögon, både som konstkännare och som medmänniska, men de verkar som att konstälskaren har tagit över.

På hotellet iakttar han en polsk familj och dess brister och kommer underfund med att han godtar den orättvisa som finns i inom den eftersom dess skönhet väger tyngre. Det han syftar på är den drygt 14-åriga sonen i familjen som i sin bortskämdhet sitter praktfullt tillsammans med sina systrar i restaurangen och fullkomligt förbluffar Aschenbach med sin gudomliga skönhet. Pojken har enligt honom ett milt och änglalikt ansikte som med sina välplacerade linjer ger ett intryck av inre styrka utan minsta underkastelse som hans syskon tydligt visar. När han lämnar middagsbordet som sista man i sitt sällskap reser han sig värdigt och går sakta ut mot dörren medan han kastar en hastig blick mot den äldre man som sitter i andra änden av rummet och iakttar honom. Aschenbach är märkbart gripen.

Trots de uppenbara ledtrådarna som ges, bland annat hans påtagliga otillfredsställelse med sin situation och världsbild så har jag svårt att tro att Aschenbach kommer bevisas som pedofil. Det kan mycket väl vara konstögat som ser pojkens innerliga skönhet, eller så är känslorna helt enkelt ett uttryck för Von Aschenbachs nedtystade kroppsliga behov.

 Döden i Venedig av Thomas Mann har fått sitt namn eftersom den huvudsakliga handlingen utspelar sig just i Venedig där pesten härjar för fullt. En titel som jag tror passar bra till de händelser som jag förväntar mig att inträffa efter att ha läst ett sammandrag av handlingen. Jag anar även att titeln inte bara hänvisar till pesten när den talar om den döden, utan kanske även döden av huvudpersonens ideal. Det börjar med att Gustav von Aschenbach tar ett avbrott från sitt skrivande i den heta ovanligt heta majsolen. Han promenerar nedför Ungererstrasse i München och funderar över sitt författarskap. Härefter följer ett antal sidor där hans skrivsätt och syn på konsten i olika former skildras ur skiljda perspektiv. Man får reda på att han skriver för dem som ”arbetar vid utmattningens rand” och att hans diktande verkar vara självterapeutiskt. Plötsligt slår en enorm vilja att resa över honom och han bestämmer sig för att söka efter platsen där han känner sig bekväm att fortsätta skriva. Efter att ha kommit fel bestämmer han sig för att pröva lyckan i Venedig.

 Det ska bli väldigt intressant att se vad Von Aschenbach är för en person eftersom det jag hittills har läst är långa och komplicerade meningar om konstens betydelse. Han verkar relativt sympatisk men ändå väldigt åtstramad. Jag är spänd över vad han nu ska hitta på när han är framme i Venedig.