nvnollsjue

I Jorden runt på 80 dagar är det svårt att sätta fingret på peripetin.Det finns snarare många små vändpunkter. Under bokens och resans gång följsproblem av lösningar. Om jag var tvungen skulle jag dock påstå att den störstavändningen kommer då Passepartout av en ren tillfällighet upptäcker, då deresande har kommit tillbaka till London, att färden är inne på sin 80:e dag,och inte sin 81:a, som de tydigare trott och därför gett upp hoppet på att vinnavadet. I och med denna nyhet beger sig såklart Fogg och hans följeslagare tillmållinjen och står som segrare.

Det finns två anledningar tillatt jag inte säkert kan peka ut det här som peripetin. För det första inträffarnågra minst lika viktiga händelser tidigare i boken vars faktum innebär attjordenruntresan kan fullbordas. För det andra följs inte den eventuella peripetinav någon egentlig upplösning. Boken tar nämligen slut två sidor därpå. Peripetinföljs inte av en lösning på det huvudsakliga problemet eller konflikten (vilketska ske i upplösningen) – det är snarare så att peripetin är lösningen.

Till att börja med, vill jagpåstå att hela jordenruntresan är en konflikt. I mitt tycke är den delvisextern – en konflik mellan Fogg och detektiven Fix. Som ni vet försöker Fogg rundaklotet på de förutbestämda 80 dagarna. Detektiv Fix, däremot, som misstänker Fogg för att vara en banktjuv, gör under första delen av resan allt som står i hans maktför att fördröja herr Fogg så att han kan bli arresterad. Under den andra delenhjälper han emellertid Fogg att nå sitt mål.

Konflikten kan också ansesintern. Då syftar jag på att Fogg skulle kunna lida av samvetskval: kommer hanklara resan? Var det verkligen vist att slå vad om en så stor summa pengar, vilket skulle kunna leda till att han ruinerades om han förlorade? Frågor som dessaskulle huvudpersonen kunna grubbla på under resans gång. Detta är dock inte specielltsannolikt. I sådant fall, visar den känslokalle engelsmannen inga yttre teckenpå detta.

En intern konflik står Foggsfranske betjänt för. Passepartout känner ständiga skuldkänslor för de gångersom han försinkat sin husbonde under resan. Då han upptäcker att detektiv Fixförföljer herr Fogg, står han inför ännu en konflikt. Ska han berätta detta försin husbonde, eller är det klokare att inte oroa denne, som klarligen äroskyldig till det brott han anklagas för? Passepartout väljer det senare, som efteren tid leder till ödesdigra konsekvenser för de resande. Det felaktigt fattade beslutetresulterar i ännu en tyngd i betjäntens kappsäck av ångest och skulkänslor.

Ytterligare en intern konflikt tyngerAouda, en kvinna som Fogg och Passepartout räddar från ett offerbål i Indien. Aoudaattraheras av Fogg, men vet inte var hon har honom. Han verkar så kallsinnig,men gör ändå allt för att behaga henne, som den gentleman han är.

Med tanke på att Jorden runt på 80 dagar är en reseberättelse, skulle man kunna tro att den innehåller många miljöbeskrivningar av de platser herr Fogg besöker då han färdas runt vår jord. Så är också fallet - delvis. Det som förvånar mig är att beskrivningarna inte finns i den kvantitet som jag hade förväntat mig. Det speciella med boken är nämligen, att den oftast helt saknar något som helst försök till en beskrivning av miljön, för att sedan i nästa ögonblick blomma ut i en 1 eller 2 sidor lång beskrivning av en specifik plats på jorden. Dessa beskrivningar är de enda miljöbeskrivningar som exciterar – och de finns inte i överflöd. Då Phileas Fogg med sitt sällskap stiger in i en tågvagn eller liknande, saknas nästa alltid en beskrivning av denna, som annars kan vara mycket vanligt i böcker, om inte bara en flyktig beskrivning. Det samma gäller de flesta miljöer huvudpersonen vistas i. Undantaget är som sagt då han anländer till, eller passerar ett fåtal utvalda platser – då tar Verne i för kung och fosterland och lägger allt sitt krut på att beskriva dem. Det kan till exempel vara en indisk by eller en amerikansk bergskedja.

Vad tycker då jag om detta? Det bör nämnas att Verne kompenserar för denna frånvaro av miljöbeskrivningar med faktaspäckade berättelser om platser och fenomen, som gör att jag, i brist på en klassisk miljöbeskrivning, ändå kan måla upp bilder av platserna i mitt huvud. Jag uppskattar detta tillvägagångssätt. Det känns skönt att slippa det ibland långrandiga, traditionella sättet att informera läsaren om karaktärernas omgivningar.

Jag tycker att miljöbeskrivningen i min bok tar ganska stor plats. Det känns som att miljön, ljud och intryck tar större plats än själva karaktärsbeskrivningarna. Det här ser jag absolut inte som någon nackdel. I många andra böcker och filmer dyker det upp nya karaktärer under tiden, men det gör det inte på samma sätt i Skriet från vildmarken, därför känns det som att miljöbeskrivningarna måste ta ganska stor plats och på så sätt göra berättelsen spännande, vilket de också gör.
 

Miljöbeskrivningarna i boken spelar stor roll eftersom boken utspelar sig i naturen. Man kan verkligen se platserna framför sig eftersom miljön beskrivs väldigt trovärdigt. Känslor beskrivs och jämförs med andra saker så man lätt kan sätta sig in i situationen, t.ex. "den yrande snön var vass som en vitglödande kniv". Det är ofta hundarnas, framförallt Bucks, känslor som beskrivs och man kan faktiskt leva sig in i deras känslor trots att de är hundar.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att det är så pass mycket bra miljöbeskrivningar i boken eftersom det gör att berättelsen känns mycket mer verklig.

Huvudpersonen i min bok är ingen person, utan hunden Buck. Det känns väldigt självklart att det är just han som är huvudpersonen eftersom alla händelser i boken kretsar kring honom. De andra karaktärerna i boken beskrivs inte så tydligt. Jag har inte fått någon riktig uppfattning om dem än så därför väljer jag att bara beskriva Buck.

Innan Buck blev bortrövad levde han ett lugnt liv i sitt hem och blev hela tiden ompysslad. När han sedan blir bortrövad förändras han på många sätt. Han lär sig snabbt att acceptera den nya tillvaron och anpassar sig för att leva det nya livet i det kyliga Alaska. 

Buck har beskrivits tydligt vad det gäller utseende så jag har fått en bild i huvudet av hur han ser ut. Han är en stor hund, blandning mellan en s:t bernhard och fårhund, hans bruna päls är tjock och lurvig med vita fläckar på magen. Han är stark och har en vilja av stål. Samtidigt är han väldigt smart. Han lyckas många gånger överlista de andra hundarna. För att kunna överleva inom hans nya arbete, draghund, krävs det list för att klara det hårda livet under de långa färderna. Han lär sig att han måste gräva ett hål i snön för att klara natten, han lär sig sno mat, slåss och kanske viktigast av allt, arbeta som en draghund. De andra hundarna i flocken lär honom hur han ska göra, om han gör fel biter de honom så att han ska förstå. Det verkar inte vara något som han tycker är irriterande, men när någon verkligen vill göra honom illa med avsikt kan han säga till på skarpen, vilket behövs för att han själv ska överleva. 

Huvudpersonen i boken är, självfallet, Robin Hood. Man får en väldigt klar bild av honom redan i prologen och han beskrivs som modig, självständig, listig och nobel. Man kan även göra upp en egen uppfattning av honom som hämndlysten och stolt, då han gärna ger igen på dem som försökt göra livet svårare för honom och tar utan tvekan upp en kamp i bågskytte om någon antyder att de kan slå honom. De sista egenskaperna driver honom framåt och resultaten av dem bli att han får respekt och han blir en legend bland folket och kännedomen om hans bravader sprids som en löpeld. Men dessa egenskaper skulle inte fungera på riktigt samma sätt om han levt i nutiden, utan han hade snarare framstått en smula som en bråkstakare, trots hans goda syfte. Själv får jag ändå en bra bild av honom och sympatiserar med honom. Främst gillar jag att han är självständig och har sina egna ideal och dessutom modet att försöka genomföra dem. Dessutom känns det viktigt att han finns där och ger hopp åt folket och rebellerar mot det orättvisa styret.

Jag tycker att egenskaperna han besitter passar perfekt in på den roll han ska spela i dramat. Han är någon folk ser upp till och det med rätta. Han talar till alla med vänlig ton och vinner därav många vänner, men kan också använda sin karisma för att dra fiender vid näsan.

Om jag säger Robin Hood så tänker ni förmodligen på en räv i gröna kläder och en karaktäristisk hatt som varje jul stjäl guld från kungen och ger till de fattiga, någonstans mellan Kalle Anka och de nya disneyfilmerna. Men självklart är denna klassiker mer än bara en disneyfilm och jag har läst boken där hela Robin Hood-fenomenet härstammar ifrån. Det är svårt att säga om det är en bra titel eller inte eftersom den har varit med hela barndomen och därefter bara associeras med bra saker och det är svårt att plocka bort detta och bara se på själva namnet. Men självklart tycker jag att namnet passar denna impulsiva, självdrivna skogspojke.

I bokens allra första meningar introduceras Robin Hood för läsaren och han beskrivs som en hjälte på alla sätt och vis. Prologen berättas i dåtid, alltså som att det snarare är en gammal vandrarhistoria än någonting som just nu händer. Detta gör att boken känns ännu mer som en klassiker och en gammal trevlig historia(även om den innehåller mycket mer våld och död än i barnfilmen) än en actionberättelse som ska väcka spänning. Boken uppfattas som ganska lugnt även om en dödskamp beskrivs. Att de första meningarna beskriver Robin Hood och hans muntra män är inte helt överraskande, men även bra eftersom man, om man mot all förmodan aldrig hört om denna saga, direkt får veta att han är den gode och senare sidor vem som är den onde. Detta underlättar att man har basen klar för sig så att man kan koncentrera sig på skönlitteraturen, enligt min åsikt i alla fall. Men boken förstörs även lite eftersom man på stämningen i boken förstår att den goda sidan ska vinna.

I de första kapitlen är man faktiskt redan fast i boken. Redan efter prologen berättas en massa saker som inte visats i någon av de filmerna man gjort och alla händelser är mycket noga beskrivna, men lämnar ändå lagom mycket till fantasin.

Förnuft och känsla av Jane Austen

Eftersom jag har läst boken Stolthet och fördom som också är av Jane Austen anar jag att bokens titel, förnuft och känsla kommer vara precis det som boken kommer att handla om. Inledningen övertygar mig ännu mer när familjen Dashwood börjar presenteras och man lär känna de olika medlemmarna i familjen Dashwood. Varje familjemedlem beskrivs noga, man får veta deras olika egenskaper och vad de intresserar sig för. Man bombarderas med olika namn under de första sidorna, men efter ett antal sidor börjar man kunna skilja ut de olika personerna från varandra eftersom deras personligheter beskrivs så noggrant.

Eftersom herr Dashwood nyligen har gått bort måste hans familj, hans fru och tre döttrar lämna det stora gods som de bott i under flera decennier. Godset tillfaller herr Dashwoods son från ett tidigare äktenskap och det är också han som får dela ut arvet till fru Dashwood och hennes tre döttrar. Efter att under ett par månader ha bott på godset med herr Dashwoods son och hans familj, får fru Dashwood och hennes döttrar ett erbjudande de inte kan tacka nej till. Sir John, en släkting till fru Dashwood ger dem ett erbjudande om en stuga i Devonshire som de kan bosatta sig i. Stugan är belägen nära Sir Johns egna gods, Barton Park vilket gör att fru Dashwood ser möjligheten att få ett rikt umgänges liv och kanske till och med möjligheten att kunna gifta bort sina döttrar med rika män.

Som jag nämnde i mitt första inlägg är bokens huvudkaraktär ämbetsmannen Akakij Akakijevitj. Bortsett från denna mycket underliga man innehåller novellen endast ett fåtal bikaraktärer med mycket underordnad betydelse, t.ex. skräddaren Petrovitj.

Akakij presenteras utförligt i bokens inledande del; Gogol är mycket angelägen om att läsaren känner till huvudkaraktären väl innan själva historien börjar. Akakij har i alla tider tjänstgjort som avskrivare vid ämbetsverket, och han har alltid haft samma ställning och arbetsuppgifter. Ingen på verket ser på Akakij med respekt; de gör sig lustiga över honom så fort de får tillfälle. Inte ens efter arbetstiden kan huvudkaraktären släppa sina avskrifter - han är förövrigt en mycket skicklig skrivare. Att döma av Gogols beskrivningar verkar Akakij inte vara någon skönhet: han är kort, koppärrig, lite rödhårig fast håret hade börjat tunnats ut, närsynt, rynkig, blek och full av hemorrojder. Det är inte utan att man med full tydlighet kan se huvudpersonen framför sig i den luggslitna och litet för trånga tjänsteuniformen.

Intrycket jag som läsare får av Akakij är att han är en mycket tragisk och ensam gestalt. Det är svårt att säga att han verkar sympatisk; han framstår som en lite för udda fågel, men man tycker ändå mycket synd om honom och sympatiserar med honom. I Akakij har Gogol försökt skapa en tragisk människa, och han har verkligen lyckats. Det mest tragiska man kan tänka sig är ju ensamhet - vår främsta drivkraft som människor är den sociala - och Akakij har inget socialt liv överhuvudtaget. Alltså blir Akakij en person att tycka synd om, men som läsare blir man också lite rädd för honom - man är rädd att man ska bli likadan.

Jag har valt att läsa boken Skriet från vildmarken, skriven av Jack London. Den första delen av boken som jag läst stämmer bra in på boktiteln. Jag tycker att titeln får med mycket av vad boken verkar handla om. Man får följa en hund som mot sin vilja förs till vildmarken, där finns det jätte många fler hundar, och som man kan förvänta sig kommer inte alla hundar överens. Därför känns titeln på boken ganska självklar.

Boken inleds med meningen "Buck läste inte tidningar, annars skulle han ha känt till de olyckor som höll på att torna upp sig, inte bara för honom själv utan för varenda kraftig hund med tjock och varm päls...". Redan i första meningen beskrivs hunden Buck som jag tror att hela boken kommer att handla om. Som hund kan man ju inte förstå vad omvärlden pratar om och man befarar att det kommer att hända Buck något hemskt. Efter att ha läst endast en mening vill man fortsätta och läsa för att få reda på hur det kommer att gå för Buck. En bok som fångar läsaren tidigt måste vara en bra bok tycker jag.

Efter de 20 sidor som jag har läst känns det som att jag fått en ganska bra uppfattning om boken. Hundarna befinner sig på Alaska med ett antal olika män som tvingar dem till arbete och lydnad. Jag tror att resten av boken faktiskt kommer att utspela sig på samma plats, men vad som kommer att  hända och vilka äventyr och faror Buck kommer råka ut för är ju svårt att veta redan nu.

Bara själva titeln, Skattkammarön, i sig får mig att tänka på pirater, sjömän och äventyr. Jag ser framför mig ett episkt äventyr med både kärlek och svek, vilket det ser ut bli! Det är något spännande med att veta att man ska få följa en ung man på en skattjakt. Jag menar att få följa med på en färd över djupa hav och mystikiska hamnar verkar helt fantastiskt. En bok som hittills verkar vara något som passar mig perfekt, ett storslaget äventyr...

Den inledande sidan börjar med att någon förklarar att de ska i denna bok " skriva ner alla detaljer om Skattkammarön, från början till slut, utan att förtiga något utom öns läge,". Sedan går han vidare mer att berätta hur hela historien började. Han berättar om den gamla sjömannen som kommer och tar in på värdshuset, som hans far äger. Miljöbeskrivningarna är väldigt få och har inte så mycket att säga men skildringarna av personerna är desto mer omfattande. Förmodligen för att få oss förstå hur personerna tänker, så att handlingen kan vara det viktigaste sen och slippa förklara varför personerna gör som de gör...

Tack vare den väldigt kryptiska början där berättaren nämner vissa saker utan att förklara, blir man jätte nyfiken på att läsa vidare. Man förstår snabbt att det mycket snabbt kommer att hända mycket och spännande saker.        

Jorden runt på 80 dagar. Titeln gillar jag skarpt. Den avslöjar i och för sig bokens handling, vilket många inte tycker är att föredra, men å andra sidan väcker den ju verkligen intresse. Jag menar, att resa runt jordenpå 80 dagar med 1870-talets transportmedel är en fantastisk bravad. Jag tycker verkligendet verkar spännande.

Bokens inledande mening lyder som följer: ”Huset nr 7 vid Saville Row, Burlington Gardens… beboddes 1872 av Phileas Fogg, esq.” Phileas Fogg är bokens huvudperson och första kapitlet är tillägnat en beskrivning av denna säregna engelska gentleman. Redogörelsen inleds, som ni kan ana från citatet ovan, redan i bokens första stycke. Pang pårödbetan – det tycker jag om. Verne lyckas även klämma in en skildring av Foggs nya uppassare, fransmannen Passepartout, och av det första mötet denna har med sin husbonde. Passepartout har en viktig roll i boken, eftersom det snart visar sig att även han kommer att genomföra jordenruntresan – tillsammans med Fogg.

Expositionen är välskriven, rakt på sak och lätt att följa. Inte långt ifrån ett taktiskt genidrag, i mitt tycke.Titeln, i kombination med beskrivningen av den mycket specielle herr Phileas Fogg, får mig att gnugga händerna i förväntan. Jag inser att jag har en märklig, spännande och intressant läsning framför mig. Med de förutsättningar som givits tidigt i bokens skede kan jag inte ana annat.

Jag har påbörjat min läsning av Skattkammarön av Robert Stevenson och är än så länge, efter 37 sidor lästa, väldigt nöjd med boken. De första meningarna i boken är direkt på och du kastas redan från första ordet in handlingen. Trots att de är något kryptiska så förstår du att de genast kommer sättas in i ett större sammanhang senare i boken. Istället för en miljöbeskrivning så följer en personbeskrivning av en gammal sjöman. Även här förstår du att han kommer sättas in ett sammanhang och att denna gamla sjöman kommer spela en central roll i handlingen.  Beskrivningen är väldigt detaljerad och lämnar inte mycket över till fantasin.  Miljöbeskrivningarna är till skillnad från personbeskrivningarna inte alls lika detaljerade, men det är nog ett medvetet val av författaren eftersom boken heter Skattkammarön och inte Värdshuset Royal George där handlingen utspelar sig de första kapitlen.  Vad Skattkammarön är och var den finns har inte nämnts än, men några lettrådar till vart handlingen kommer föra oss förekommer. Mina förhoppningar är att boken handlar om Skattkammarön och inte om resan till ön, skulle så vara fallet så kommer boken inte alls falla mig i smaken.

Jag känner att författaren har gjort sin inledning på ett felaktigt sätt, det är eftersom jag inte fått intrycket av att man ska läsa vidare alltså inte något speciellt intryck vilket jag tycker att man ska få efter ca 40 sidor. Dock är jag väl inte någon rutinerad bok läsare utav mig så detta är väl inte något jag märkt av hittills bara, kanske kommer att komma fram inom kort.

Boken som jag valde heter "skattkammarön" utav författaren " Robert Louis Stevenson". Jag kan inte uttala mig om jag tycker att det är en bra titel för jag har inte kommit in i boken så långt ännu. Mina förväntningar inför fortsättningen på denna bok är inte så höga hittills men som sagt är jag ju inte någon rutinerad läsare, det har hittills handlat om en pirat som kommit till en bar så dricker han massa rom och sjunger en gammal visa som går ungefär: femton gastar på död mans kista, hej och hå och en flaska rom.

Boken har ju som mål att "fängsla" sin läsare att man knappt kan lämna boken ifrån sig och jag hoppas att fortsättningen kommer att bli spännande så att det inte känns så segt att läsa.

Bokens namn är Mörkrets Hjärta och redan i de första meningarna försvann mitt medvetande in i handlingen. En mild miljöbeskrivning bjöd snabbt in mig i boken . Det tog dock inte lång tid innan miljöbeskrivningarna började göra mig förvirrad och tillslut blev det rentav jobbigt att läsa början av boken. Joseph Conrads många och varierande miljöbeskrivningar blev tillslut för mycket vilket ledde till att allt annat blev mer "luddigt". Som när han presenterade huvudrollens namn till exempel. Jag kommer fortfarande knappt ihåg det. Dessutom kändes det som att i stort sett allt annat han nämnde förutom miljön inte beskrevs som att det var speciellt relevant. Tack vare det tyckte jag inte att jag fick någon direkt relation till personerna i boken och det var inte förrän jag hade läst lite mer som jag började få det.

 Jag vet inte om det beror på mig men jag fick inga riktiga föraningar om vad boken kommer att handla om. Det var inte förrän efter de första sidorna som jag tyckte att boken började bli begriplig, och under de resterande sidorna som jag läst har Conrad inte lämnat ut några ledtrådar om den framtida handlingen enligt mig. Om jag ska vara ärlig så gillar jag faktiskt det eftersom jag redan läst så många förutsägbara böcker i mina dagar. Därför kommer jag fortsätta att läsa med intresse trots att inledningen kostade en del intresse.

Jag har alltså valt att läsa romanen (eller tja, novellen) Kappan av den ryske författaren Nikolaj Gogol. Jag har nu läst ungefär 25 sidor och ännu anar jag inte varför novellen heter kappan: den första biten är helt enkelt en presentation av verkets hjälte (eller antihjälte?) Akakij Akakijevitj. Jag återkommer med en beskrivning av denne besynnerlige man. Det kanske är svårt att säga, men jag tycker nog att titeln är lite fängslande; det känns som om det döljer sig en trevlig historia under det intetsägande namnet.

Redan från början slår Gogol an den berättande och personliga tonen jag känner igen från andra ryska författare, ex. Dostojevskij. När han presenterar Akakij skriver han till exempel: "Vad beträffar hans rang (vilket är det första som måste fastställas hos oss) så var han..." Av någon anledning tycker jag det blir väldigt trevligt när författaren lägger in den här typen av kommentarer: det inger förväntningar av att jag har en god läsupplevelse framför mig.

Det är, som ni kanske förstår, svårt att veta vad novellen kommer att handla om. Nu är hjälten presenterad och snart ger sig nog Gogol in på att berätta en liten historia om honom. Så här långt ser jag inga anledningar tvivla på att det blir trevlig läsning.