nvnollsjue

Döden i Venedig är på många sätt en komplicerad bok med en komplicerad handling på grund av huvudkaraktärens konstnärliga sinne och dennes funderingar. Gränserna mellan de externa och interna konflikterna är väldiga vaga och vissa interna konflikter kan i teorin vara externa, beroende på hur omgivningen ser på Aschenbach, något som inte avslöjas. Dock är den främsta externa konflikten pesten som plågar staden Venedig utan invånarnas direkta vetskap. Aschenbach får nys om situationen tack vare att han läser de tyska tidningarna på hotellet, samt lokalbefolkningen som skyller på att det är rötmånad och att det är anledningen till den minskade aktiviteten.
      Den interna konflikten sker i Aschenbachs huvud, medvetet eller ej så har han lämnat sitt ideal. Den nyktra, alerta och rationella mannen har förvandlats till en nästintill besatt gubbe som i ett veckolångt lyckorus förföljer en ung pojke på grund av dennes gudomliga skönhet. Han börjar till och med sminka sig för att på något sätt imponera. Inte bara är det en konstig situation för Aschenbach, omvärlden skulle aldrig acceptera att en äldre man blir uppslukad av en ung pojke på det här viset. Pedofil skulle han bli kallad och placerad på en anstalt, ett straff som han själv inte skulle förstå varför han blev tilldelad. Han befinner sig i ett slags eufori utan någon som helst kontakt med sina tidigare värderingar eller livsåskådningar.
     Kanske är det ett budskap som Mann vill föra fram, kärleken gör människor blinda, vare sig det är traditionell kärlek mellan man och kvinna,mellan man och man, mellan förälder och barn eller mellan författare och konsten. Och jag tycker att finessen ligger i att man inte vet riktigt vad för kärlek det rör sig om.