nvnollsjue

Boken är väldigt fattig på vändpunkter och det känns snarare som att Gustav von Aschenbach bara kommer närmare och närmare det han strävar efter hela tiden, så på ett sätt kan kan säga att varje litet framsteg är en vändpunkt eftersom förutsättningarna ändras. Vetskapen om att pesten finns i staden skulle kunna vara en vändpunkt men Aschenbach är så pass oberörd av det så jag ser det inte som en klar vändpunkt eftersom man måste se det ur den dåvarande situationens perspektiv. En möjlig vändpunkt eller peripeti är när han börjar inse att han faktiskt trivs med sitt liv och inte längre längtar tillbaka till sitt arbete eller till att vara stressad, detta händer när den unga pojken tågar in i hans liv och vänder upp och ned på tillvaron.
     Upplösningen ska jag inte helt avslöja men det är ur många aspekter väldigt förutsägbart och konfirmerar de teorier som jag formade när jag började läsa boken. Det är inte dåligt, men slutet väver inte riktigt ihop alla trådar vilket i det här fallet snarare ger mig en känsla av otillfredsställdhet istället för nyfikenhet, sinnelaget som Thomas Mann antagligen ville åstadkomma.